Jo, jag vet att jag inte är ensam om detta. Vi är många därute som har den här konstiga böjelsen...Jag brukar tänka på vår förra granne som jag tävlade med på cykel till skolan där jag vuxenstuderade för flera år sen. Det var perfekt start på dagen, vi startade ofta vid ungefär samma tid och vid ett ställe kunde man välja två olika vägar för att ta sig mot målet. Jag låg alltid en liten bit efter och så fort jag såg vilken väg han valde kastade jag mig in på den andra vägen och gav järnet för att hinna före. Knepigt nog så vann jag inte alltid fast han inte hade en aning om att han var med och tävlade. Värst brukar det vara i simhallen, när man har nån på nån bana bredvid som simmar nästan i samma fart som en själv, då bara måste man arbeta sig förbi fast det ibland innebär att man får avsluta sitt simpass efter bara nån hundring eftersom man är totalt slut. Eller när man promenerar och får för sig att man måste köra om, sen när man väl pressat sig förbi kan man ju inte gärna helt plötsligt slå av på takten bara för att man tagit ut sig helt...
Kanske har jag vunnit över dig nån gång?