Jag kan bli så otroligt tvärför..b. Tyvärr så kan det sitta kvar i kroppen som en mindre rödsvart bomb någonstans i magtrakten i flera timmar - trots att jag släppt ut ilskan. Är det klimakteriet eller? Njae, det vore för enkelt att säga så, det är inte precis något nytt drag som uppstått i min personlighet, jag har odlat detta i en väldans massa år...

Igår kväll bildades en sådan här bomb och jag känner att lite rester ligger kvar fortfarande och pyr...
 Som jag skrivit i tidigare inlägg så håller vi på och renoverar i huset. Just nu är det hallen som målas i en härligt varm guldgul färg, taket målas vitt samt boaseringen (de var tidigare bruna)
Vi har spanat in en enkel, slät variant av plafondlampa (två st) som vi ska sätta upp i taket när det är klart. I går kväll kommer så sambon hem och säger att han på impuls köpt två lampor till hallen. Spännande, tänker jag. När han så visar dom (man kan se genom förpackningen hur den ser ut) så ser jag direkt att det inte är något jag vill sätta upp. Självklart så säger jag det direkt, det är en typ av plafond med blommtryck på, defintivt inte min stil. För mig blir det nästan jämförbart med att sätta upp en gråtande barn tavla (förlåt, förlåt alla som nu gillar dessa) Och jag vill defintivt inte ha något uppsatt som man stör sig på, speciellt när vi nu lägger ner så mycket tid på att få det snyggt i övrigt. och visst ska vi väl båda gilla vårat hus? Nu låter det här kanske väldigt petigt, men grejjen var den att när jag protesterat, dvs sagt att jag inte tyckte om lampan så sliiiiiter han ändå upp förpackningen med orden - Jo, men vänta tills jag satt upp den så får du se hur bra det blir! Hm, nu kan vi ju inte ens byta den på affären! *morr, morr, gläfs och morr*

Det var då som bomben la sig på plats. Jag tror faktiskt att det rykte lite ur öronen också. Tursamt nog så hade jag jympa senare på kvällen, dansgympa på friskis och svettis så litegrann fick jag ladda ur mig där. Men som sagt, jag får det inte riktigt ur kroppen ändå.

Långsint? Jag?.....