Jo, idag är det faktiskt kattens dag vilket uppmärksammats av ett antal kattklubbar i landet. Vår förening visade upp olika kattraser på en djuraffär. Tur att jag hade ett foto ovanpå buren på min hane för han valde att hela tiden ligga gömd bakom sin "sovbädd". Besökare såg bara hans bak och ibland ett par ögon som tittade fram. Jag tror han var lite sur och besviken. Jag hade ju lovat honom att han aldrig, aldrig mer skulle behöva visa upp sig, men så behagade ju hans polare, den unga damen, att löpa igen i torsdagskväll och blev skjutsad till hanen för parning...Vem blev tvungen att hoppa in i hennes ställe? Inte kul, tyckte han i alla fall.
Jag var intervjuad i vår lokaltidning på webben idag utifrån kattens dag. Reportern tog säkert tre foton av mig men i reportaget är det en bild på okänt katt som är vald, jag blev tydligen inte nog presentabel på bild...*s*

Här kan ni läsa det väldigt förkortade reportaget: Norran, kattens dag

Jag har skrivit om det förut men det upptar en hel del tid för mig så jag får tjata på om det. Idag har jag varit hemma hos pappa och letat. Först letade vi plånboken som vi tack och lov hittade till slut, sen letade vi nyckel till tvättstugekolv som vi inte hittade, sist letade jag efter hans ICA-kort eftersom vi ska ordna med fullmakt så att hemtjänsten kan beställa varor åt honom om det kniper men det hittade jag inte heller däremot hade han ett ICA-kort med namnet på en helt okänd dam?!?
Jag har besökt "hans" affär i hopp om att han glömt det där men inte det heller. Det okända kortet lämnade jag i alla fall in och fick ett  telefonnummer för att kunna spärra hans försvunna.
Suck! Det är nåt hela tiden. Min bror och jag håller just nu på och ansöker om att jag ska bli god man (varför kan man inte bli god kvinna....)Lika bra det, då får jag lite lön för allt arbete jag faktiskt lägger ner. I och för sig för att hjälpa honom men jag har ju ett annat liv också.

Vilken skiddag! Damseger både på dam och herrsidan. Wow, det kan man kalla kanonstart på säsongen. I morgon fortsätter det med stafetterna. Idag fick jag lov att spela in skidåkningen eftersom vi var iväg på annat (se gårdagens blogg) Tack och lov lyckades jag undvika att höra några resultat och kunde i lugn och ro på eftermiddagen inbilla mig att jag såg direktsändningen.
God natt.

På förmiddagen i morgon ska äldsta dottern, hennes klasskompis och jag vara med på ett mediums "föreläsning". Dottern och några till i hennes klass gör sitt specialarbete om livet efter döden. Kommer de fram till något facit månntro?...
Nåväl, de skildar olika synsätt på det hela. För några veckor sedan sov de över i ett mycket berömt spökhus i Östersund. Inget hände, de sov gott hela natten så de var en aning besvikna. I morgon är det så dags för detta medium som ska prata om hur hon får sina "bilder". Jag har faktiskt träffat henne privat en gång tidigare och blev väldigt imponerad över vad hon kunde säga och se.
Lite spännande är det allt...

Nästa helg, världscuppremiär, längdåkning i Gällivare, aaaah! äntligen lite helgnöje av högre klass.
Hur fort kan en vecka gå?

För det mesta är det trögt när jag ska planera vad vi ska äta. Recept finns det en uppsjö av men det blir gärna så att man rullar runt på samma favoriter och kommer inte på något annat. De gånger inspirationen saknas så är det kämpigt. Som idag, vad ska vi hitta på? Lördag är det också så lite uppstekt blodpudding är nog inte att tänka på.
Soppa? Njae...då protesterar alla tre barnen, fisk? Njae, då protesterar de två äldsta. Köpmat? Njae, då blir äldsta dottern galen, hemlagat ska det vá.

Inspiration, inspiration, var är du?

Vilken fantastisk dokumentärserie. Vilket mod och vilken styrka både de som medverkar och som gjort serien visar. Man blir både glad och ledsen på samma gång av att titta eftersom det kommer så nära, ens värsta skräck, att få en sjukdom, en dom, en tidsfrist. I kväll visas det andra avsnittet men man kan även se delarna i efterhand på svt.se

Själv vet jag hur tufft det kan vara. Min mamma drabbades av cancer när hon var 63. Pigg, glad och i högsta grad levande, lycklig över sina barnbarn och det nya (!) jobbet. Att få en dom när du får veta att tiden du har kvar är kort, att ingenting finns att göra - när ingenting ens finns att försöka med, Då är det svårt. Så var det för henne, inga cellgifter, ingen operation, ingenting...bara att försöka hantera livet och göra det så drägligt som möjligt den korta tid du är kvar. För min mamma gick det inte mer än 6 månader från besked tills det hon dog. En plågsam och tuff tid även för alla som finns runtomkring. Nu har det gått 14 år. Sorgen går aldrig över men man hanterar den på andra sätt än man gör den första tiden. Ja, det vet alla som förlorat en nära anhörig eller vän.

Kalendern som ska ut till varenda hushåll är skickad på provtryck. Pust! Vilket jobb jag har lagt ner men nu är jag ute i god tid, nästan en vecka före utsatt tid. Känns enormt skönt, det har verkligen legat som en tegelsten i ryggsäcken...